♥ REGIINAS.se

Det är en väldigt otrevlig sak jag var med om idag. Hela morgonen har människor varit väldigt otrevliga mot mig. Men det smällde när jag var i matkön.

 Matsalspersonalen brukar oftast vara väldigt arga och otrevliga, och det kan man ju förstå. Alla ungar som klagar, skriker, slänger maten och är helt enkelt nonchalanta är ju himlans äckligt. Därför kan jag förstå tjuriga mattanter. Men idag var det en mycket speciell sak. Sallad, potatis och köttbullar. Det var det vi fick idag. Jag tänkte: "Vore gott med ketchup på köttbullarna" och då frågar jag mattanten: - "Finns det någon ketchup där framme?" 

Mattanten svarar surt: - "Nää, och det var 8 köttbullar per person, men ingen kan ju räkna..!" Visserligen ska man stå och räkna hur många köttbullar man tar och troligtvis tog jag kanske 10 st.

Jag förklarar: - "Förlåt, men jag är synskadad.."

Mattanten: - "Ja, det är jag också, men jag har opererat mig..." och så går hon iväg..

Där smällde det! Hur kan hon veta att jag inte har blivit opererad då? Eller måste man stå med helsvarta glasögon och käpp för att folk ska tro på/respektera en?! Nää, fy vad jag blev arg. Jag kände mig helt enkelt kränkt med tanke på att hon var lika otrevlig mot alla andra och tyckte nog att det var normalt. Efter maten tänkte jag att det var värt att förklara för mattanten att det inte var så särskilt snällt av henne. Jag lämnade min mat, gick dit och bad henne att få prata en minut.

Jag sa: "Förlåt men det du sa till mig var verkligen inte schyst. Jag har varit synskadad sedan jag var liten och blivit opererad 9 gånger kanske. Jag är blind på vänster öga och ser endast 10 % på min högra och troligtvis kommer jag behöva opereras resten av mitt liv. Jag var inte otrevlig mot dig, så jag tycker inte du har rätt till att vara sådär otrevlig mot varken mig eller någon annan." Jag pratade väldigt lugnt med henne och började nästan gråta för det är inte så ofta man inser själv vad man pratar om när man berättar om sin synskada. Mattanten bad snällt om ursäkt och verkade förstå absolut och där tackade jag för mig och gick. Kändes skönt att inte behöva vara arg på henne längre och att hon såg att jag inte var otrevlig eller agressiv. Dock känns det fortfarande och jag har en liten tår där bakom som gömmer sig. Jag har haft det tufft men aldrig klagat. Jag skrattade med när min f.d. bästavän kallade mig blinda kossa "på skoj". Och självklart har jag alltid varit mycket självständig. Men det betyder inte att jag är ok med det, det betyder inte att jag tycker det här är så det ska vara. Visst är jag van vid det här och jag tackar Gud eller vem man nu ska tacka att jag ser NÅT iaf, men hade jag fått chansen att fixa synen helt så skulle jag ta den. Jag gillade det en av tjejerna i min klass sa en gång på lektionen (när hon såg mina hjälpmedel), hon sa typ "vi uppskattar inte vår syn, tar det för givet".

Japp, det gör ni.