♥ Talar ut
Nu sitter man här och försöker fatta nånting. Har precis ätit en macka och druckit en kopp te men känner mig varken mätt eller hungrig. Egentligen är det bra. Men jag har också ont i huvudet vilket gör det hela jobbigt. Tror nog att jag är lite förkyld. Synen har inte blivit så mycket bättre men jag lider som tur är inte lika mycket som det var i början. Självklart vänjer jag mig vid den här synen om det inte blir bättre men jag saknar skarpare linjer. Suddigt är inte kul. Igår letade jag efter min tekopp i 10 minuter när den låg framför ansiktet på mig på bordet. Jag såg den helt enkelt inte. Och det skrämmer mig. Dock som de flesta vet är jag tillräckligt stark för att vara glad och livlig ändå. Men det betyder inte att jag inte behöver stöd.
Ska jag vara ärlig så är jag inte synskadad inom mig. Jag tar avstånd från andra ahandikappade/synskadade och det gör mig till en människa som står varken på de "normalas" sida eller på den handikappade. Jag tänker inte så mycket annars på hur jag ser men nu skriver jag mycket om det för det är en krissituation i ögonen och för ni verkar tycka det är intressant. Självklart förstår jag att man ska tycka att alla är lika och eftersom jag är sj'lv synskadad borde jag förstå att de andra är också fullt normala men jag är mer som de "normala". Jag har en liten synd-om-dig-känsla när jag träffar andra synskadade. Usch, det gör mig inte till en bra människa men sådan är jag... Kanske ändras det med åldern när jag mognat till ännu mer men just nu är det så...
Tack för mig, nu ska jag klä på mig. Kram!
